Hälsingland anses ha fått namnet efter de havsvikar eller "halsar" som skar in i landet. Man sa Hälsingarnas land, de som bor innanför halsarna. På den tiden gick Svearnas gräns vid ödmården, ett stort skogsområde mellan Söderhamn och Hamrånge, allt norr om detta var Hälsingland alltså hela norra Sverige, Ryssland, Finland och ner i Estland. Gränsen Österut var Novgorod.

Detta var ju ett enormt område och det här "storhälsingland" bestod av fem mindre distrikt med egna lagmän, dvs Alir, Sunded, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten. Hela norden var fullt av en massa småriken med egna kungar och de motsvarade ungefär dagens landskap. Det enda hela detta storhälsingland hade gemensamt var troligen Hälsingelagen som kom till tidigt men finns nedtecknat år 1320.

Alir var trakterna runt Söderhamn och Sunded, som var det största och rikaste häradet, låg i området mellan kusten (Hudiksvall) och Dellensjöarna.

Runt om i Sverige byggdes Kungsgårdar. Sveakungen hade fogdar som bevakade hans intressen, dvs drev in skatter och inspekterade egendomar, det var oxå boplats åt Kungen när han gjorde sina resor. Här togs även alla praktiska och politiska beslut.

 I storhälsingland byggdes sex Kungsgårdar, Norrala, Hög, Jättendal (Hälsingland),   Dövikssjön (medelpad),    Bjärtrå (Ångermanland) och Uma (Västerbotten)    För att kunna ta sig mellan dessa Kungsgårdar och transportera skatteuppbörden till Sveakungen anlades en Riksväg längs hela kusten kallad Norrstigen, den finns fortfarande kvar i stort lika men heter numer E4!     Sjötransporter var ju oxå mycket vanliga. I och med detta var oxå Hälsingland indraget i den begynnande processen om svensk statsbildning. 

Många Hälsingar drog på sig vikingahjälmar och drog runt på plundringståg, som tur var blev det inte så långvarigt.  Två kanske tre generationer hälsingepojkar som for ut och såg sig om i världen. Det var ju inte bara plundringsresor, de flesta var nog handelsmän som både exporterade och importerade nödvändiga varor.

Vid år 1000 e.kr när järnåldern/vikingatiden övergår till medeltiden är det dax för Svear-Götar-Hälsingar att lämna hedningalivet. Missionärer börjar dyka upp lite varstans och det är dax att kristna folket här uppe i nord.  Hälsingarna var inrotade hedningar och mycket vidskepliga, dom dyrkade och tillbedde de gudar som för tillfället hjälpte dom. Olika gudar hade ju sina magiska krafter, men de största var förstås THOR som hade makten över vädret, ODIN som var krigsguden och FRIGGA - som tog hand om kärleken. Till dom offrades det mesta, vanligast var djuroffer men även människooffer förekom.

En bit in på 1000-talet började en kristen mission, många missionärer och pilgrimer kom, mestadels från Norge, och några kyrkor började byggas. Hälsingarna var inte så ivriga att införliva sig med denna nya religon och dess svavelosande präster så det förekom mycket bråk och träkyrkorna brändes ner. 25-30 år senare sände ärkebiskop Adalbert från ärkebiskopsdömet Hamburg-Bremen iväg sex biskopar till Norden. Stenfinn var Benediktinermunk i norra Frankrike men Adalbert vigde honom till biskop över Hälsingland.

Det var riskfyllt att komma till Norden och fördöma den religon som fanns. Stenfinn tog sjövägen och hamnade först i Uppsala där han for hårt fram mot Svearnas avgudadyrkan. Därifrån begav han sig senare norrut genom det stråtrövarrika skogsområdet Ödmården, den då skarpa gränsen mot Hälsingland. Han slog sig ner i Trönö. När han började rida runt i byarna och predika om kristendomen och vite krist byttes namnet i folkmun till Staffan.

Staffan var högmodig och självsäker i sina predikningar, han rev ner avgudabilder och välte blodsofferstenar. Efter något år tog han sina hästar och begav sig ut i landskapet. Hans första stopp blev Arbrå, sen fortsatte han vidare mot Järvsö där han prästvigde Djure Jarl.  Färden gick mot Ljusdal, sedan Delsbo, Forsa, Hög, Bergsjö, Jättendal.

Men Hälsingarna var inte redo att lämna hedendomen, upptända av vrede jagade de Staffan ut ur Hälsingland. Förföljd och på flykt började han dra sig neråt Uppsala igen. Han blev upphunnen vid Ödmården i byn Själstuga i Skogs socken där han stenades till döds.

Då var det år 1060. Hans trosfränder förde honom tillbaka och begravde honom i Norrala och den graven finns fortfarande kvar på Norrala kyrkogård. En minnessten finns vid riksväg 83 i Själsstuga.

Denne Staffan, Hälsinglands apostel, fick en visa efter sig som ni alla garanterat har sjungit, Staffansvisan, Staffan var en stalledräng......!        

Den kristna missionen fortsatte. Kyrkor i sten började byggas, de första stenkyrkorna byggdes i Söderala, Trönö, Hälsingtuna, Norrbo, Jättendal. Här är några av de äldsta kyrkorna som ännu står kvar någotsånär lika som de byggdes, alla från 1100 - 1200 talet.  

Söderala

Njutånger

Hälsingtuna

Ljusdal

Hög

Slaget vid Siklastad i Norge kom att innebära stora förändringar för samhället och människorna i hela Norden. Här föddes tidernas mest älskade helgon, det kom att stärka inledningen till ett samhällsbygge på kristen grund istället för den som byggts på asatro. Vi skulle gå från ett samhälle med små stater styrda av lokala hövdingar till en sammanhållen stat med en kung. Den Norske kristne vikingakonungen Olof Haraldsson blev dödad i detta krig. Han helgonförklarades av Biskop Grimkel, kroppen placerades i en silverkista och fördes till Clemenskyrkan i Nidaros. Hit började människor vallfärda och S:t Olof blev nationalhelgon.

Hälsingland och Nidaros (nu Trondheim) hade mycket starka band sedan tidigare så nu började man starta pilgrimsfärder till S:t Olofs kyrka. Pilgrimerna skyddades av både kungar och biskopar. De flesta kyrkorna, som i Skog, Hanebo, Alfta, Segersta, Norrala, Undersvik, Njutånger, Forsa, Hälsingtuna, Bergsjö, Norrbo, Bjuråker,Ljusdal och Kårböle vigdes åt S:t Olof.  Pilgrimslederna startade i Alfta, Skog, Norrala, Enånger, Idenor och Jättendal, sedan gick eller red man de drygt 50 milen till Nidaros. Kårböle var en viktig kyrka där hade alla leder strålat samman och en gemensam led tog vandrarna till domen för att lämna sina offergåvor och skatter.

Kristendomen fick en allt starkare ställning i hela Norden.

Påven Gregorius VII skickade ett brev till Svearnas konung Inge d.ä och uppmanade honom att ge kyrkan yttre garantier och fortsätta utvecklingen av en kyrkoorganisation. Under den här tiden låg Sverige och Norge i krig. Men under Trekungamötet med kung Magnus Norge, kung Erik Danmark samt kung Inge d.ä Sverige beslutades om fred och man fastslog bl.a gränserna mellan de tre länderna. Kyrkans organisation börjar forma sig, tidigare ingick hela storhälsingland i Sigtuna stift men nu flyttades det till Uppsala som blev Sveriges ärkestift.

Socknarna införs och där det inte tidigare fanns kyrkor byggdes de nu upp i varje socken.  Alir och Sunded slås samman och blir ett eget distrikt och lilla Sunded mellan Dellen och havet blev nu i stort sett hela det nuvarande Hälsingland.

Vi ingick i Upplands lagsaga men trots det fanns en egen lag som styrde oss, den mycket omskrivna Hälsingelagen, som hälsingarna höll fast vid och brukade långt efter det att kung Magnus Eriksson stiftade en landslag och trots att både kungen och ärkebiskopen inlämnade klagomål och krävde att man skulle införliva sig med landets lagar och förordningar.

Hälsinge länders lagbok består av åtta balkar: Kyrkobalken, Konungsbalken, Ärvdabalken, Jordabalken, Manhelgdsbalken, Köpmålabalken, Tingmålabalken och Vidboabalken.

Den började med de berömda orden: "Med lag skall man land bygga och icke med våldsverk"

Denna lag gällde alltså allt land norr om ödmården och hela nuvarande Finland.

Den styrande kungen i Svealand saknade en självklar rätt att beskatta Hälsingland, men han skickade  en fogde till kungsgården i Norrala som skulle driva in skatter. Denne uppbördsman, Lars Karlsson blev hälsingarna så arga och irriterade på att det slutade med att dom helt sonika slog ihjäl honom.  Det här innebar att det uppstår en kris i relationerna med kungamakten. 

 

Nordens gemensamma

flagga under unionstiden

Unionstiden som varade från 1319 till 1523 innebar en fortsatt orolig tid i hela skandinavien. Kungar avsattes och mördades på löpande band. Man gick i krig för att få mer makt och sno åt sig lite ytterligare markområden, landsgränser ändrades. Svenskarna hade fullt sjå att vara ovänner och slå ihjäl varandra. En hotbild började växa upp från söder, Norge, Danmark och Sverige beslutade bilda en union, varje land var sitt eget men vid yttre hot gjorde man gemensam kraftansamling och tillsammans bekämpades fienden.

1350 och några år framåt härjade Digerdöden som värst och man räknar med att uppåt 30 % av Hälsingarna dog i denna hemska sjukdom (även den kom visst från Norge!) 

1357 Fick Konung Magnus Hälsingland. Han begärde att Hälsingarna skulle betala skatter till kronan som både Svear och Götar gjorde. Men det gick trögt. Hälsingarna var inte intresserade av att lämna ifrån sig varken pengar eller varor till Svea rike. Detta innebar förstås en hel del stridigheter med övermakten. 1398 tillfaller Hälsingland Drottning Margareta och Arendt Stykke tar över Faxeholm efter Sten Sture som nu far omkring som "sjörövare" efter hela kusten från Gotland och norrut.  Några år senare erhåller Thure Benktsson Faxeholms slott, viket alltså är danskarnas hemvist. Genom bråk och terror kräver även dom att Hälsingarna skall erlägga skatter till Faxehus.

Faxeholm var ett medeltidsfäste som låg på en tidigare kringfluten holme utanför Söderhamn. Den bestod av en fyrkantig byggnad som inneslöt en mindre borggård C:a 40X35 met. och här huserade alltså danska fogdar. Deras grymhet mot Hälsingarna resulterade i ett uppror hos hälsingeallmogen. Efter en attack av danskarna vid Blodmyra mellan Bjuråker och Norrbo fick man nog. I början på sept 1434 samlade dellborna ett stort uppbåd och drog iväg mot Faxehus, flera anslöt sig efter vägen.  Engelbrekt, som fått reda på hälsingarnas planer skickade till hjälp den erfarne krigsmannen Olof Djekn. Man anlände på kvällen den 7:e och förberedde sig med brandpilar, vilkas spetsar omlindades med lin och beströks med tjära samt band dom ihop stora risknippen. På natten lyckades några helt smyga ut, simmandes till borgens båtbrygga och högg av förtöjningarna till samtliga båtar och sköt ut dem i havet. På morgonen den 8 sept stormade dom över bron, vindsbryggan var uppdragen men djupet fylldes med risknippena. De överraskade danskarnas motstånd var fruktlöst. Hälsingarna trängde fram över de båda vallarna och ringmuren. Under striden antändes borgens övre del med brandpilarna, ingen kunde fly då båtarna var borta. Samtliga danskar på borgen föll för de uppretade hälsingarnas vapen och det förhatliga borgen brändes ner till grunden.

Denna folkvisa kom till efter denna händelse.

Där Delsbo-folket ännu är de vildaste i landskapet.

Kompositör okänd.

            Delsbovisan

Den svåra upproriska och krigiska tiden fortsatte i många år till, organisationen Sverige var i ständigt kaos. Hälsingarna hade ju både vana och tradition att stå på egna ben och sköta sig själva. Här fanns nu blomstrande jordbruk, järnhanteringen var i full gång, vi hade många skickliga hantverkare, man jagade och beredde skinn. Ekonomiskt var det ganska bra Man exporterade varor runt hela europa och kunde köpa in sådant man själv inte hade. Hälsingland sköttes som en egen liten stat. Adeln och stormännen var ju naturligtvis upprörda och förtvivlade över det här. Hälsingarna var ju nästan omöjliga att få in några skatter ifrån. Däremot hade man ganska väl accepterat kyrkan och religonen, katolicismen var väl utbredd.   

 Jag är nu trött i ögonen och vill fortsätta läsa senare           Ta mig högst upp på sidan          

Tiden från C:a år 1500 även kallad vasatiden

Den 12 maj 1496 föddes Gustaf Eriksson i Vallentuna. Under sin levnad var han känd enbart som Gustaf Eriksson eller Kung Jösta.  Det var först på 1600-talet som han fick namnet Gustav Vasa, alltså långt efter sin död. Han dog 1560 endast 64 år gammal. Han är nog den kung som betytt mest för landet Sverige genom tiderna.

Tretton år gammal skickades han till Uppsala för att bl.a lära sig latin och tyska.

Vid arton års ålder kom han till den nye Riksföreståndaren Sten Sture den yngres hov. Där han fick en gedigen officersutbildning. Endast 21 år gammal deltog han i sitt första slag sedan följde många bataljer,  det var danskarna som man fortfarande inte kom överens med. Men efter mycket blodspillan blev han tillfångatagen av Kristian den II:s armé och hamnade i fängelse på Kalö slott utanför Aarhus. Efter 2 år lyckades han rymma därifrån och som nybliven 24-åring, den 31 maj 1520 landsteg han vid Stenö udde utanför Kalmar. Hans färd fortsatte till Södermanland.

Den 5 sept kom äntligen svenskar och danskar överens, alla fångar och upprorsmän skulle släppas och få amnesti. Allt gammalt skulle vara glömt. Två dagar senare tågade kung Kristian II in i Stockholm, alla kyrkklockor ringde, alla andades ut, det var äntligen fred.

Den 4 nov kröntes Kristian II till kung över unionen (Danmark-Norge-Sverige) av ärkebiskop Gustaf Trolle. I mitten på november begav sig Gustav Vasa mot gården Rävsnäs som hans far ägde. När han kom till Mariefred besökte han den gamle ärkebiskopen Jakob Ulvsson och fick där höra om den hemska nyheten om Stockholms blodbad.

Kung Kristian II hade kallat alla svenska adelsfamiljer, däribland Gustav Vasas föräldrar till Stockholm för att deltaga i den stora kröningsfesten av den nye unionskungen. Efter 3 dygns festande dem 7 nov lät Kristian stänga alla stadens portar. Alla som tänktes kunna hota den danske kungen avrättades. Under tre dagar halshögg man 94 personer på Stortorget i Gamla stan, alltifrån riksråd och biskopar till frälsemän och borgare. Även Gustav Vasas far dödades, samt många av hans släktingar.

Blodet rann ner i rännstenen och likhögarna låg kvar i två dagar tills de brändes. Man t.om grävde upp Sten Sture d.y lik och brände upp det. Den ansvarige bödeln som var hitkallad för att genomföra detta blodbad var den tyske officeren Jörgen Holmuth. Gustav Vasa mor och mormor samt tre systrar kastas i fängelse i Blå tornet i Köpenhamn. Alla hans gods och gårdar har beslagtagits. Danskarna söker nu honom i hela landet.

Gustav beger sig till Dalarna för där har nästan alla vapen, dalkarlarna hade lärt sig, liksom Hälsingarna att uppror lönar sig. Han talar till folket om Kristian som han nu kallar Kristian tyrann men ingen tror honom när han berättar om Stockholms blodbad. Ingen kan ens föreställa sig att något sådant kan hända. Han måste fortsätta flykten och beger sig till Norge.

Men nyheten om Kristians vansinne når Mora och dalkarlarna ger sig iväg till Norge och hämtar hem Gustav. Nu får han både dalkarlarna och Hälsingarna med på upproret mot Kristian tyrann. Han väljs till Hövitsman och får 16 livvakter. Gustav lyckades få ihop en tusen man stark armé med mestadels bönder från Dalarna och Hälsingland. De drog sig söderut och intog Västerås där Trolles styrkor flydde för livet, sedan fortsatte dom mot Stockholm och slog läger i Botkyrka för att planera en stormning mot staden. Nu blev både adeln och danskarna skraja, de flesta svenskarna, biskopar och rådsherrar gick över på Gustavs sida och danskarna hade inte en chans så de flydde i panik undan den starka hären och slottet Stegeborg föll i händerna på Gustav och hans armé. Tillsammans med dalkarlarna och Hälsingarna hade de vunnit befrielsekriget.  Gustav Eriksson/Vasa blev i aug 1521 vald till Riksföreståndare. 

Två år senare blev Gustav Eriksson/Vasa vald till Kung av Sverige, detta skedde i Strängnäs  den 6 juni 1523.  Namnet Sverige kommer från Danmark, tidigare bestod landet av flera riken och hade namnet Svea Riken men danskarna satte namnet Sverige och det blev vedertaget.  Kalmarunionen upplöstes, Sverige blev ett enat land med ett rike och en Kung. Den katolska läran avslutas, kyrkan reformeras, införandet av den Lutherska statskyrkan startar,  den svenska statsmakten stärks, införandet av ärftligt kungadöme, demokratin införs mm. Grundläggandet av den moderna svenska staten börjar. Han är fäderneslandets befriare. Men många for oxå illa, han skaffade sig fiender och det blev många uppror.

Nu återgår jag mer specifikt till Hälsingland.

Gustav Vasa har ekonomiska bekymmer, och han gör allt han kan för att driva in skatter från folket. Det är ju inte populärt och speciellt inte hos hälsingarna och dalafolket som envist vägrar och protesterar för fullt.

1528 kväste Gustav Vasa det andra bondeupproret i Dalarna dit han färdats med en här på 3000 man. Några upprorsmän avrättas på plats medans andra togs till fånga och fängslades. När upproret lagt sig fortsatte färden mot Hälsingland i samma ärende. Med hela hären tog han den gamla ridvägen mellan dalarna-hälsingland mot Alfta-Bollnäs, idag motsvarande väg 50.

Den 13 mars kom hela gänget upp till Delsbo där kungens trupp mötte män från alla fyra kringliggande landskapen. Gustav höll som vanligt svavelosande tal om vikten av skatteintäkterna till kronan och om att ställa sig bakom den Lutherska läran samt lojaliteten till Konungen.  Dispyterna som uppkom upphörde slutligen när Gustav hotade med avrättningar även här. Nu kunde dom återvända till Stockholm, det var återigen lugnt både i Dalarna och Hälsingland.

Men redan året därpå formades ett nytt uppror. Nu leddes resningen av en katolsk domprost från Uppsala. Han ville finna stöd för katolikerna i Hälsingland och här hade man ju svårt för att konvertera från Katolsk till Luthersk tro. Oroligheterna kvävdes dock efter en tid av ortens egna män som med hjälp av en präst från Norrala lyckades övertala de övriga hälsingarna att acceptera den Evangeliska-Lutherska läran.

I januari 1530 beslutades att Rikets stora krigsskuld till Lybeck skulle betalas, Gustav var väldigt pressad, och det skulle göras med att samla in den näst största kyrkklockan från varje kyrka, kapell och kloster. Det här ansåg Hälsingarna vara rent helgerån så "bullret" startade igen.  Gustav godkände att man fick betala klockans värde i pengar, silver eller guld i stället. Hur det blev i våra hälsingekyrkor har jag inte hittat någon information om. Men klart är att när fogdarna for fram i kyrkorna så plundrads många på sina värdeföremål. 

Hela statsapparaten reformerades, en statskyrka med Luthersk lära skulle införas i hela landet, en strikt fungerande skatteförvaltning för kronans inkomster. Fogdar tillsattes i hela landet för att kontrollera uppbörden och land/mark som ingen äger eller brukar skall tillfalla kronan. Gustav Vasa ville att så många nybyggen som möjligt skulle anläggas och på det här sättet gjorde han landet öppet för en ny kolonisation. Här vann han två stora fördelar: Jord och skogsbruk skulle på sikt inbringa mycket skatteintäkter samt att ett utbyggt land var lättare att försvara än de stora ödemarkena som fanns i norrland. I ett brev, adresserat till "gemene man i Hälsingland" skriver kungen den välkända satsen: Sådana ägor som obygde ligga, hör Gud, oss och Sveriges krona till. All denna mark kallade han allmänningar, om någon ville röja mark och bosätta sig gällde följande regler: 

Vill någon taga upp mark för en gård å allmänning, då skall han göra det bredvid den som har byggt där förut, så att han icke tager bort något för honom. Han må taga skog så väl som mark för gård, lika bred skog som hans åker och äng äro utmärkta;han må taga en stöttingmil långt åt båda hållen. Så lång skall en stöttingmil vara: man må åka hemifrån före sol vid solståndstid mot jul och hugga ett lass stör och komma åter vid middagstid. Det är laga intaga. Vill han intaga till åker eller äng, då skall han röja till tre dösar och bygga ett hus i fyra knutar, och han må gå kring intagan och sätta märken kring den med två vittnen och det skall vara hans laga intaga. Tvista två om intaga, då skall den hava vitsord, som byggde huset, med två vittnen och full ed.

Gustav införde jordeböcker där mantalet och markarealen var grunden för skatt på jorden. I krigstider togs dessutom tillfälliga skatter för kostnader och underhåll av soldater. Man hade oxå krav på sig att stå för skjutsar när adeln kom samt gästgiveri. Landet indelades oxå i stift, prosterier eller kontrakt och församlingar=kyrksocknar. Allt detta lever vi med än idag så det måtte väl varit en klok gubbe!

Nämnas bör väl oxå att Gustav I lät anlägga ålhus i Böleströmmen, Forsa. Dessa utarrenderades och avgiften uppbars av en fogde som enligt ett kungligt brev fick se till att tio procent av influtna medel skulle tillfalla kyrkan för inköp av oblater, vin och annat som hör till. I Hälsingland fanns även många skickliga smeder. Här vid Böleströmmen fanns vapensmeder, dom gjorde rörgevär, hillebarder, armborstar och pilar. Dom jobbade för kungen och fosterlandet som tillhandahöll plåt och övrigt material. Detta pågick fram till 1620 då man beslöt att förlägga vapentillverkningen till en gemensam plats och då valdes Söderhamn.

Gustav I Vasa kände sig fortfarande snuvad på skatteintäkter från hälsingar och norrlänningar, trots sina ihärdiga krav och hot smusslade man undan en massa inkomster från försäljningar av varor. Sedan gammalt hade man previlegier att få sälja sina varor utan att vara borgare, man hade oxå fått införa varor fritt från andra länder. Gustav Vasa insåg att Sveriges städer behövde driftiga och förmögna borgare som kunde konkurera med de utländska köpmännen.

Kungen beordrade ett förbud för personer att fara omkring i bygderna och köpa upp hudar, skinn, matvaror och andra varor som de sedan sålde vidare och därmed förbigick städernas borgarskap denna handel. Bönder skulle vara bönder och köpmän skulle vara köpmän. För rikets bästa, tyckte konungen. Förbudet väckte ånyo mycket förargelse bland allmogen. Man skrev och klagade men det hjälpte föga. Gustav Vasa skrev ett brev daterat den 29 sept 1531, att alla hamnar i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland var olaga hamnar där ingen köpenskap fick bedrivas och dit ingen fick segla. Den gamla hamnen vid byarna Hudik och Vallen i Tuna socken var sedan urminnes tider en betydande handelsplats. Här var det lätt för fartygen att segla in, platsen låg i hjärtat av Hälsingland och detta var det största och rikaste häradet efter bottenhavskusten. Men handeln fortsatte. Fogdarna hade stora problem och svårigheter att kontrollera och hindra hälsingarna från denna verksamhet. Gustav började smida planer på att tvinga alla norrländska köpmän att flytta till Stockholm för att få ordning på handeln.

Han insåg snart att det var en orealistisk tanke så istället sändes ett brev den 7 maj 1560 till fogden Knut Andersson, där kungen skrev att alla köpmän i Norrland skulle samlas på en enda plats. Där skulle de bo och ha sin köpslagning med bönder och andra. Platsen skulle vara "Hoffvidvickzvaldh" i Hälsingland och det var den första tanken att anlägga staden Hudiksvall. Men när Gustav Vasa dog några månader senare rann detta kravet ut i sanden.

    Fortsättning följer sid 2 

    Till startsidan  

Den här berättelsen är inte någon vetenskaplig uppsats. Jag ger heller inte några källhänvisningar. Det skulle ta alldeles för stor plats. Jag har läst och tagit information från massor av källor så det här får bli min egen tolkning av allt det jag tagit in. Men det som är nedskrivet finns det belägg för.

När Hälsingland är klart fortsätter jag med att skriva ner historien om Delsbo, den är nästan lika gammal.  Då får ni träffa Sven Olof Harald.  En unik person....