Mer från Delsbo    

Vem var Delsbostintan?
 

Ida Gawell-Blumenthal - Delsbostintan

Den 4 november 1869 föddes ett flickebarn, som för all framtid skulle sätta Delsbos namn på kartan.

Hon fick namnen Ida Albertina och var dotter till Jonas Gawell, ursprungligen bondpojke studerade han till präst och tog då namnet Gawell efter födelsebyn Galven i Arbrå. Jonas Gawell härstammade från en stor och välkänd släkt med rötter i Delsbo och Arbrå. Anfader var gästgivarsonen Jon Olofsson och kärlekssagan med vallstintan Kerstin Jonsdotter från Delsbo blev mycket omtalad i 1600-talets Hälsingland. Idas mor hette Sophie, född Steinmetz.

Delsbostintan 

Fadern, Jonas Gawell var präst i Rogsta, men samma år som Ida föddes tillträdde han kyrkoherdetjänsten i Arbrå och Ida kom att växa upp där. Fadern blev änkeman med tre barn och friade då till Idas mamma, Sophie Steinmetz, men fick nej. Han vände då blickarna mot Sophies syster och det gav bättre resultat. I detta äktenskap föddes två barn. Återigen gick hustrun bort och för andra gången friade han till Sophie, som denna gång svarade ja.
"Präst-Ida" som hon kallades, var en riktig yrhätta som alltid deltog i brödernas vilda lekar. Redan som barn kom hon i kontakt med folkmusik och skogens hemligheter. Gummens Hans från fattighuset gick runt i gårdarna och spelade på sin psalmonika. Alla tyckte om hans musik och berättelser och Ida blev fängslad av hans folkmelodier. En stor händelse blev besöket hos Anna-Mora på fäbodvallen. Anna-Mora var fäbodpiga i prästgården och säkert lades här grunden till Idas intresse för både natur och trolskhet.

När fadern blev äldre anställdes en hjälppräst, adjunkt Carl Måhlén. Denne blev också måg i gården, han gifte sig med dottern Emilie. Fadern avled 1881 och barnen fick till förmyndare den kände politikern Olof Jonsson i Hof. Ida var då 12 år. Efter det obligatoriska nådåret måste familjen flytta och flytten gick till Gävle, där de båda äldre bröderna redan gick i gymnasiet. Ida började i Själanderska skolan. Ida har skrivit om hur svårt och bittert det var att lämna den trakt hon bott i under 12 år.

När Ida fyllt 16 år var det konfirmationsdags. Det bestämdes att hon skulle få undervisning och konfirmeras av svåger Carl Måhlén som var komminister i Delsbo. Hon kom således att bo ett år i Delsbo och det var nu hon kom i kontakt med dellborna och den överdådiga naturen med åkrar, ängar, sjöar och de skogklädda bergen. Hon fick följa med på bröllop, träffa folk som kom till prästgården och umgås med läskamraterna. Hon lärde känna den äkta allmogekulturen och detta blev en känsla som satt i hela livet för henne. I denna kultur ingick också den gamla sockendräkten med olika dräkter för helg och söcken. Hon anammade ju helt Delsbodräkten, som hon alltid bar vid sina framträdanden.

Ida återvände till Gävle och fick plats på Norrlandspostens kontor.
I skolan visade hon goda talanger i teckning och hon hade uppenbarligen konstnärliga anlag. Hon drömde om att bli skulptris, men föredrog att bli teckningslärarinna. För den skulle började hon ta kvällslektioner på Borgarskolan. Hennes lärare blev löjtnant John Runer som också var lärare för Bror Hillgren. Hon arbetade mycket med modellering och nådde uppenbart en viss framgång.

En tillfällighet ändrade dock hennes tillvaro och framtid. Det skulle ordnas en stor basar i Gävle och Ida invaldes i festkommittén. Hon föreslog att man skulle ordna en Hälsingestuga med kaffeservering. Förslaget bifölls och Ida fick fria händer att ordna densamma. I ett stort rum på Stadshotellet inredde hon en Delsbostuga med fyra äkta hälsingar, matmor Ingre-Mora, pigan Brita som spelades av Ida, lillpigan Margret och drängen Pelle. Det blev enorm succé med fullt hus varje dag och kväll.

Ryktet hade också nått Artur Hazelius som skrev och bad om hennes medverkan vid Skansens vårfest. Med tvekan svarade hon ja om hon fick ta med sig matmor och drängar från Gävle. Ida och hennes kamrater kom, sågs och segrade. Man sjöng, dansade och berättade historier till publikens stora förnöjelse. Efter denna framgång kallade hon sig alltid för Delsbostintan eller Stintan.

Efter denna succé flyttade Delsbostintan till Stockholm och fortsatte sin utbildning vid Tekniska Högskolan (Konstfack) 1895-1898. Hon blev mycket efterfrågad som underhållare och under Stockholmsutställningen 1897 var hon åter engagerad på Skansen.

Detta år inträffade två viktiga händelser. Hon blev inbjuden att göra en turné i Finland och detta gästspel upprepades senare och även Norge besöktes. Vidare förlovade hon sig med barnläkaren Moritz Blumenthal och året därpå vigdes paret i Ramsjö kyrka 20 juli 1898 med svågern Carl Måhlén som vigselförrättare.

På Skansens sommarteater 1897 fanns en grupp svenskamerikanska sångare som inbjöd henne till USA. En av sångarna var doktor Victor Nilsson som elva år senare, eller 1908 skulle bli hennes impressario under Amerikaturnén. Sitt första framträdande gjorde hon i Tammany Hall i New York. Även här gjorde hon stormande succé. En tacksammare publik än dessa svenskamerikaner kunde hon inte fått. Under sin turné genom USA träffade hon både släktingar och gamla vänner, brodern Teodor och en Delsboflicka i Saint Paul och i Seattle en läskamrat från Delsbo.

Efter hemkomsten reste hon till Delsbo för att deltaga i den första Hälsingestämman som tillkom på initiativ av Nathan Söderblom och Sven Kjellström. Detta blev en stor hembygdsmanifestation som samlade 15.000 deltagare. Året var 1908. En andra USA-resa gjorde Stintan 1925.

Som författare hann Stintan med en stor produktion. Redan 1898 utgav hon upptecknade visor och året därpå "Gamla danslåtar från Hälsingland". 1908 kom hennes första prosaverk "Stintans Amerikafärd".

Somrarna 1912 och 1913 bodde familjen i Delsbo. Ena sommaren vikarierade doktor Blumenthal som provinsialläkare och man fick hyra mangårdsbyggnaden i Wij av Brita och Lars Larsson, där man också tillbringade en julhelg.

1913 utgav hon "Från hembygd och färdvägar", vari hon ger en fyllig beskrivning av sin barndom och uppväxtår och berättar om seder och bruk och folks kynne.

1915 ger hon ut ett praktverk med titeln "Delsbo". Hon berättar om socknens historia, om märkesmän och natur. Prästerna Lars Lenaeus och Lars Landgren får varsin uppsats. Illustratör var Bror Hillgren som hon hade ett gott samarbete med. Hon medverkade med en självbiografisk serie i Idun 1931 och 1932. Detta är några exempel på hennes litterära ådra. Så sent som 1945 utgav hon "Hälsingehistorier".

Delsbostintn var också en av de många krafter som bidrog till att Delsbogården på Skansen kom till. Den invigdes 1940 men redan 1929 gav hon det första bidraget.

Man må ej heller glömma att hon tillsammans med Bror Hillgren ordnade ett Delsbobröllop på Skansen. Anna och Gunnar Orelund gifte sig med all den pompa och ståt som hörde till ett gammeldags bröllop. Behållningen gick till en räddningsaktion riktad för en av Karlsgårdens byggnader i Tjärnmyra, Delsbo.

Så medverkade hon i ett flertal filmer. Hon spelade Lotta Svärd i "Fänrik Ståls sägner", medverkade i Gösta Ekmans "Kungen kommer" och spelade huvudrollen i Viktor Sjöströms "Eld ombord".

Delsbostintan var medlem och styrelseledamot i ett flertal föreningar och organisationer, t ex Hälsinge Gille, Nya Idun och Konstnärsringen. Hon var hedersledamot i Gästrike Hälsinge Nation, Svenska Ungdomsringen och Delsbo Hembygds- och Fornminnesförening.

Hon hade goda relationer med Anders Zorn. Hennes favoritinstrument spilåpipa som hon spelade på vid sina framträdanden hade hon fått av Zorn.

Efter fyllda 80 år var hon sparsam med sina framträdanden. Dock reste hon upp till Delsbo ett par gånger och bara några veckor före sin bortgång gjorde hon en inspelning för radio.

Hon avled den 14 maj 1953 och var då bosatt på Norr Mälarstrand sedan 1939. Hon fick flera officiella erkännanden, t ex Litteris et artibus och Hazelius silvermedalj.

 

Ida Gavell Blumenthal

 

 

Vid 50-årsminnet av Delsbostintans bortgång restes en staty över henne på torget i Delsbo hösten 2003. Dellborna ville på så sätt tacka henne för vad hon betytt för bygden. Skulpturen utfördes av konstnären Jörgen Nilsson från Örnsköldsvik och donerades av Karin och Anders Eriksson i Delsbo. Varje sommar hålls nu "Delsbostintans Dag" till hennes ära.

(ur Anders Erikssons text från Delsbostintans egen hemsida)

Delsbostintan 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Återger här en kul artikel som var införd i SvD den 11 sept 1977 

 

Fråga i Delsbo: Skär ni varann?

Österbacks loge 

 

Svenska myter (1), i SvD, 1977.09.11. Ritat och berättat av Anders & Gits                        
 
■■■ De svenska myterna, vad skall vi ta oss till med dem? Inte är väl Glada Hudik så glatt? Inte ränner de väl kniven i varandra i Delsbo? Inte skiner väl solen mera i Karlstad än annorstädes?
   Tecknar Anders och Gits Olsson har jagat de svenska myterna och frågar sig vad de skall göra med dem? Skall man låta myterna leva därför att  folket vill bedragas och därför behöver dem! Eller ska man en gång för alla ge myterna en avgörande nådastöt?
   Landskapsmyterna, skall vi ha dem kvar? Är skåningen dryg, är smålänningen strävsam och är det sant att närkingen är så sävlig att han får mal i gångkläderna!    
   Nej vars.
   Ortsbefolkningen i Delsbo ser denna torsdag, rentav fridsam ut och de allra flesta har örona kvar.
   Ingen av husmödrarna på Domus har något knivskaft stickande ut mellan skulderbladen. Det var längesen som doktorn på orten fick några överblivna fingrar efter auktionskalasen. Mannen som ligger framstupa i rännstenen på ortens huvudgata har kommunens uppdrag att rensa en avloppsbrunn. Men detta är en torsdag. Det blir kanske mera fart på lördag? Det har man ju läst, att det svallande hälsingblodet, svallar som hetast på lördagar.

Tolv år sen. . .
    Man traskar omkring i samhället och känner sig lite otrygg, för man minns den klassiska ordväxlingen mellan två Delsbobor:
   — Är det en utsocknes som kommer därborta på landsvägen?
   — Ja.
   — Ska vi ha ihjäl han?
   Nej, försäkrar den lokala polisen, det blir nog ingen knivskärning den här lördagen heller. Det var närmare bestämt tolv år sen någon slogs med kniv i detta polisdistrikt.
   Alla dessa turister som så här års kliver ur bilen och frågar var nånstans i byn man skär fingrarna av varandra, är offer för en av de envisaste svenska myter, den om laglösheten i de långa knivarnas Delsbo.
   Visst, för hundra år sen var det full rulle på Hälsingland, på Åkerbergs och Pila-Brittas tid, på 1870-talet, när det hände att "länsman kom bort".


Deras eget fel
  Är vi sörlänningar sådana ärans offer för hälsingeskogarnas knivslagsmål, så är det till en bit, Hälsinglands eget fel.
   Landskapets stämma i världen hette nämligen Ida Gawell-Blumentahl som under artistnamnet "Delsbostintan" for land och rike runt i flera decennier och berättade Delsbohistorier. det handlade nästan utan undantag om bondslughet och knivskärning, om ett nackstyvt, munvigt folk som inte tyckte att samhället, dvs. länsman skulle lägga sig i.
   En typisk stintabit från tiden, är den om bröllopsgästerna som slogs. Den ene bet den andre i örat. Men tro inte att den bitne jämrade sig. Han bara vred på huvudet han och sa:
   — Ät du gosse, dom säjer att du inte har det för fett hemma!

Muntration
  
Eller den där om Bjuråkersbon som kommer till doktorn i Delsbo och är så tilltygad, att det tar flera timmar och sy ihop honom. Doktorn vill förstås veta om det hade varit dans eller auktion i Bjuråker.
   — Inget dera, de har vari studiecirkel med muntration.
   En annan stintabit som vi hörde i radio och folkparkerna på 30- och 40-talen:
   — Hur gammal är ni Jon Jonssa?
   — Snart åttifyra.
   — Tänk om man hade alla litrar som ni har supit upp i ert liv, det bleve en hel sjö det.
   — Nä inte nån sjö precis, men nog skulle ni bli blöta om fötterna.
   Så berättade stintan, är det underligt då att vi har den bild av Delsbo som vi har?

Hel och oskuren . . .
  
Den siste länsmannen som kom bort i Delsbo var Håkan Lange som försvann 1965 helt enkelt därför att han i all stillhet gick i pension. I dag heter det inte länsman längre. På polisstationen i Delsbo är det polisassistent Åke Holmqvist som håller gästningen. Han ser hel och oskuren ut hittills.
   Nästan förlägen erkänner han, att hans distrikt har ytterst få brottsfall att rapportera till rikets brottsstatistik. I en tid när rånarna står i kö på bankerna med damstrumpor över huvudet har Delsbo inte ett enda fattigt rån att rapportera från de senaste 30 åren. Jo, vänta, vänta, det gjordes ett försök i fjol på Friggesunds postkontor. Rånaren var inte vidare professionell. Posten hade stängt när han kom. Rånaren blev då så härsken att han slog sönder fönsterrutan med   bössan han beväpnat sig med. Men i stället för att krypa in och råna, kastade han sig på trampcykeln och pinnade hem. Dagen därpå kom han in på posten med en bukett blommor och bad om ursäkt.

"Korven"
  
När batongen var ny i svenska fjärdingsmäns utrustning var det på ett lördagskurr som vapnet först användes. Då avbröt som bekant den tuffaste slagskämpen verksamheten och röt ut i mängden: Vem i h-e är det som slåss med korv?
   Polisassistent Holmqvist har tjänstgjort i Delsbo i 12 år och har aldrig slagits med korv.
   — Det är klart att vi har de stora lördagsdanserna på Österbacks loge och att där förekommer en smula ungdomsfylleri liksom annorstädes. Det är klart att en och annan ordningsvakt får sig en sittopp. Men några allvarliga tillbud har aldrig rapporterats, försäkrar han. Det är klart att den årliga spelmansstämman i Delsbo, som drar en publik på 25.000 människor, ställer till med en del ordningsproblem, men ingenting att tala om, säjer polisassistent Holmqvist.
      Var är du kära myt om det vilda Delsbo?
   Inne i samhället igen kollar vi knivmarknaden på Rudolphis järnaffär. Det var enligt sägnen hit han kom, kamraten från finnmarken som ville prova "en kniv som sitter bra i ryggen".

Klassisk kniv
  
Jo det finns Fiskars campingkniv, en vass sak för 49:00, det finns Frosts "Fishing knife" (dom där marknadsförarna gör sitt bästa för att maskera saker och ting). Den kostar 16:75, en kniv för folkliga slagsmål. Den klassiska "Delsbokniven" kostar 20 kronor men är inte mera klassisk än att den tillverkas av Frosts i Mora även den.
   Vi köper en i alla fall så att vi inte stå där alldeles nakna, om det skulle dra ihop sig till studiecirkel.
   — Ni får nog vänta förgäves, säjer den oförbätterlige polisassistenten. Delsbo är en lugn idyll numera. Är det några som slåss med kniv, så gör dom det i slutna sällskap och bjuder inte in polisen.
   Ack, vi förstår att denne präktige polisman talar sant. Nöjeslivet lyser helt med sin frånvaro denna torsdag.   Men har man sett, ett konditori vågar man i alla fall ha lite smygöppet! Kanske ett lönnkondis, tillhåll för langare av smuggelkaffe?

 Gits och Anders


Kanske ändå . . .?
  
Asch nej. . . rutiga bomullsgardiner, en hög med Hemmets Veckotidning och Allers, pelargoner i fönstren och en tvärarg humla som ideligen försöker borra huvudet genom glasrutan. En rund snäll flicka serverar kaffe ur kanna. Svenskt fika, vetebullspräktigt som alla andra, plaskande juiceblandningsmaskin på disken för att markera att han hänger med. Men ändå. . . i alla fall. . . när flickan skär upp prinsesstårtan . . . med den där långa kniven . . . vilka kusligt snabba snitt. . . kanske ändå?
   Äsch, åt skogen med myten om Delsbo!

 

Till toppen av sidan