Tillbaka      

Lite mer om hur det var förut i Delsbo  del 3

 

Kort historia om Erik Jansson, "Ersk-jans"

Erik Jansson från Biskopskulla i Uppland var en mycket omtalad folkväckelseledare som fick en stark dragningskraft på folket i Hälsingland. Från de flesta socknar värvade han medlemmar till sin sekt. Även i Delsbo hade han framgång med sin förkunnelse, särskilt i Bobygden vann han många anhängare.   Han kom hit med svepskäl att sälja mjöl i januari 1843, han fick då namnet "vetemjöls-jesus"

Han var en karismatisk person, han var "Kristus som återvänt till jorden" men genom sin fanatism och sina tvivelaktiga metoder skaffade han sig oxå många fiender. Dessutom kom han i motsatsställning till både kyrkliga och världsliga myndigheter eftersom dom hade otillåtna sammankomster, brände kyrkliga skrifter och gjorde hätska utfall mot prästerskapet. Jansson hotades, jagades och misshandlades av sina fiender, han varnades av domkapitlet och ställdes flera gånger inför rätta. Men han blev aldrig förklarad sinnessjuk. Då han fick många med sig i sin sekt från Bobygden ville han köpa sig ett hemman där men då reagerade den relativt nytillträdde kyrkoherden i delsbo, Lars Landgren och hindrade Jansson från att köpa gården, anklagade honom för att vägra barn att läsa katekesen och omnämnde i en tjänsteskrivelse att han försökt förföra en av sina kvinnliga anhängare. Erik Jansson flyttade med familjen till Lumnäs i Forsa.

Den 6 nov 1844 hade han ett stort möte hos Olof Olsson i Källeräng. Dagen efter kom kyrkoherde Landgren dit för att tala Jansson tillrätta. Det blev ett dramatiskt möte med tumultartade scener.

Den 18 nov fick Jansson inställa sig till tinget i Näsbyn. Rannsakningen varade, med bara en halvtimmes avbrott, från kl 11 på fm till kl 01 på natten. I en lång inlaga till rätten angrep han sina motståndare och försvarade sitt eget handlande. Han anklagade Landgren för att ha uppträtt brutalt och

Erik Jansson Bishop Hill 

 

 

 

 

 

Här i Illinois skapade
Erik Jansson en koloni med sina sektmedl.

förolämpande vid mötet i Källeräng, något som närvarande vittnen förklarade var osant. Landgren fanns med på rättegången men blev ofta svarslös då domaren bad honom att bekräfta eller dementera Janssons hänvisningar till olika bibel-hänvisningar. Under hela rättegången uppträdde Jansson mycket trotsigt och försökte slingra sig undan besvärande frågor. Han hade dock stora svårigheter att försvara sig för anklagelsen om att han som hade hustru och barn försökt förföra en av sina kvinnliga anhängare. Kvinnan, Carin Ersdotter från Nyåker, var nämligen själv närvarande vid rättegången och kunde ge en för honom komprometterande version av händelsen.

Stämningen från åhörarna var hatisk mot Jansson men domaren tvekade och ville släppa honom fri men överröstades av en enhällig nämnd som beslöt att han skulle stanna kvar i häkte för fortsatta förhör i fler socknar bl a Alfta och Norrala.

Då han dagen därpå skulle föras till länshäktet i Gävle blev fångtransporten stoppad i Bergviken och några av hans trogna sekt-medlemmar fritog Jansson.  Han höll sig sedan gömd på olika ställen i Hälsingland och Dalarna innan han på våren 1846 begav sig till Norge och via Kristiania (nuvarande Oslo) åkte med sin familj och några anhängare till Amerika.

Senare reste flera stora grupper av Erik-Jansare till USA och bildade med sin ledare i spetsen kolonin Bishop Hill i Illinois. Det skulle bli ett nytt Jerusalem. Det beräknas ha varit omkring 1200 pers som utvandrade dit 1846. De flesta kom från Hälsingland däribland mer än 50 från Delsbo.

 Bishop Hill

 En bok om Bishop Hill av Björn Fontander

Denna första utvandring till Amerika utgjorde inledningen till den massemigration som senare följde.

Muraren Erik Eriksson från Källeräng var en av de som med sin familj tog sig till Bishop Hill i juni 1847. I nov samma år skickade han ett brev hem till Delsbo där han hade en mycket kritisk inställning till Erik Jansson och att han och familjen undvikit Bishop Hill och istället sökt sig till den svenske prästen Hedström i staden Victoria. I brevet berättas oxå om utvandrare från Bobygden som dött. Både resan och den första tiden i kolonin var mycket påfrestande. Sjukdomar skördade många dödsoffer och ännu fler klarade inte kolonitidens första svåra år utan avled kort efter de anlänt. Eriksson skyller det mesta på Erik Jansson och hans diktatoriska styre.

John Root, en av sektmedlemmarna gifte sig med Charlotta Lovisa Jansson, en kusin till Erik Jansson. Men dom lämnade kolonin när dom fick sitt första barn. Erik blev rasande och skickade ut folk för att hämta hem sin kusin och hennes barn.  John Rott anmälde Jansson till tinget i Cambridge med vars hjälp han återfick sin familj. Sedan gömdes dom hos vänner i Chicago men Erik fann dem och förde tillbaks dom med våld. Men John Root gav sig inte, han åker oxå tillbaks för att hämta hustrun när han får se Erik Jansson vid rådhuset i Cambridge, den 13 maj 1850, tar han fram sin revolver och skjuter honom till döds.

Bara 10 år senare upplöstes kolonin, men än idag lever Bishop Hill som eget samhälle med massor av svenskättlingar fast sekten och Erik Jansarna är ett avslutat kapitel.

 

 

Hur var det egentligen med Länsman som kom bort? 

Uttrycket "Länsman i Delsbo sôm kom båscht" känner många till runt om i vårt land. En vanlig missuppfattning är att talesättet syftar på att han blev mördad, bakgrunden är dock en helt annan.

År 1874 kom en ny Länsman till Delsbo. Han hette Johan Gustav Schörling och var bara 24 år. Han var gift och hade familj. I slutet av 1870-talet blev länsman Schörling inblandad i ett försäkringsbedrägeri tillsammans med skräddaren Jonas Persson-Blomberg

Länsman och skräddaren lejde en dräng att bränna ner ett förråd, sedan hävdade de att alla skräddarens tygbalar fanns i förrådet och blev lågornas rov I själva verket hade de gömt tygerna på ett annat ställe. Trots att drängen mutades med en ny kostym för att hålla tyst, kunde han inte tiga.

När så det rättsliga efterspelet skulle börja försvann länsman från bygden. Fru och barn lämnade han kvar i Delsbo. Via Norge tog han sig vidare till USA. Där gifte han om sig-trots att han fortfarande var gift i Sverige.

Den nya hustrun hette Brita och var från Delsbo. Om Schörling träffade Brita i USA eller om han hade ett förhållande med henne redan i Delsbo och tog henne med under flykten, får vi nog inte veta.

Skräddaren fick avtjäna ett långt fängelsestraff. När bedrägeriet och länsmans försvinnande blivit känt för allmänheten möttes två Dellbor i Ede. 

 Den ene sa: Och länsman, han kom båscht han. -Ja, han gjorde hä, svarade den andre.    En klassiker blev det!

 

 

 

Fäbodvallar

Delsbosidan